 |
|
||||||||||||||||||||
Links
Froen gård, Frogn kommun – Norge. T.v. Froen gård sett från tunet. T.h. Salen så som den framstår i dag. Jahnsen. Se nedan.
PROGRAM FÖR DEN NORDISKA KONFERENSEN «BYGGNADSARKEOLOGIN FÖRR, NU OCH I FRAMTIDEN.» Lördag. Workshop 1. Aud. 2.
Kl. 9.00 Ankomst. Indelning i workshopgrupper. Kaffe/the med croissanter.
Kl. 9.30 Kristin O Jahnsen, overarkitekt, Akershus fylkeskommunes kulturminneforvaltning & David Brand, arkitekt, Norge
Froen gård, Frogn kommun – Norge. Återskapandet av en 1700-tals festsal.
Froen gård är en storgårdsanläggning från 1767. Huvudbyggnaden blev byggnadsminnesförklarad 1923. Under 2:a världskriget blev balsalen på 1:a våningen och två angränsande kabinetter förstörda av ägaren, detta för att hindra att okupationsmakten tog över fastigheten. Golven blev uppbrutna och målade textiltapeter och bröstpanel (boasering) på väggarna togs ner och förvarades oregistrerade på gården.
Nu – 60 år senare, finns fortfarande många av de ursprungliga interiördetaljerna förvarade på gården.
Ett projekt har startats för att restaurera salen till sin ursprungliga prakt. Arbetet utförs av arkitekt David Brand i samarbete med arkitekterna Rune Jensen och Kristin O Jahnsen från Akershus fylkeskommunes kulturminneförvaltning.
Kl. 10.05 Peder Bøllingtoft, konservator, Kunstakademiets konservatorskole, Danmark
Puts och ytbehandlingar i romanska stenbyggnader.
Det finns få undersökningar av kalkbaserade byggnadsmaterial från tiden före portlandcementen, detta i förhållande till modern cementforskning. På Kunstakademiets Konservatorskole arbetar vi utifrån olika aspekter med att främja forskningen inom historiska typer av kalkbaserade murbruk, puts och stuck. Detta för att erhålla en bättre förståelse av äldre tiders produktionsmetoder, material och applikationstekniker.
S:t Ibs kyrka, Roskilde
Dessa materialtekniska studier kan hjälpa byggnadsarkeologin med att utvärdera tidigare praxis, och skapa en plattform för val av nya kompatibla material till konserverings- och restaureringsarbeten. Undersökningar i några av de tidigaste danska stenkyrkorna exemplifierar hur konservatorn kan vara med om att bygga upp ny kunskap.
En »spekulativ« metod i byggnadsarkeologi?
I arbetet med att utforska en byggnads historia framkommer ofta problematiska spår, där man får göra mer eller mindre väl underbyggda gissningar, och inte sällan kan i och för sig plausibla grunder för en möjlig lösning stå i motsättning till lika plausibla grunder för en annan lösning. Speciellt gäller detta byggnader där man bara har ett litet arkivmaterial som stöd. Jag vill här peka på något som kanske kan utvecklas till en metod för att tolka konkreta byggnadshistoriska frågor – och som i några fall kan göra oss uppmärksamma på frågor som inte ens väckts.
T.v. Stavanger Domkyrka. Plan. T.h. Vaernes kyrka. Plan.
Metoden förutsätter en premiss som det fortfarande råder stor oenighet om, nämligen huruvida matematiskt baserade metoder – geometri och/eller talförhållanden – har nyttjats i planeringen av äldra byggnader. Genom analys av måttförhållanden i två norska medeltidskyrkor menar jag kunna förklara tidigare olösta problem i byggnadshistorien, bl.a. genom att sannolikgöra några ursprungliga intentioner i planeringen.
Kl. 11.15 Gertie Ericsson, byggnadsantikvarie, Kulturen i Lund & Eva-Marie Nilsson, arkeolog, Inst. för arkeologi och antikens historia i Lund, Sverige
Kungshuset i Lund.
Under våren 2006 och vintern 2007 genomfördes två mindre förundersökningar av Kungshuset i Lund. De utfördes som samarbetsprojekt mellan Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, Kulturen i Lund och Riksantikvarieämbetet UV Syd. Kungshuset uppfördes 1578-84 i Lundagård som residens åt Fredrik II och inrymmer idag Filosofiska institutionen vid Lunds universitet. Byggnaden är ett statligt byggnadsminne som förvaltas av Statens fastighetsverk, och skall som offentlig byggnad tillgänglighetsanpassas som ett led i universitetets tillgänglighetsprocess. Förundersökningarna är avsedda att utgöra underlag för att finna de minst förstörande vägarna in i byggnaden.
Det ursprungliga förslaget berörde en öppning innefattande det femte fönstret på den norra fasaden till en tillgänglighetsanpassad entré, och den första förundersökningen berörde därmed partiet mellan fönster fyra och fönster åtta på denna fasad. Den byggnadsarkeologiska förundersökningen gav många resultat, men gav inte tillräckligt underlag för att avgöra lämpligheten i förslaget. Svårigheterna berodde huvudsakligen på att hela byggnaden omfogats med ett cementbruk i samband med Helgo Zettervalls ombyggnation av Kungshuset på 1870-talet. I den andra etappen gjordes därför en förundersökning av källare och krypgrunder och de äldre murar Otto Rydbeck funnit och dokumenterat där 1908. Syftet var att utreda dessa murars förhållande till den kvartsitmur som ingår i
norra fasadens murverk och som tolkats vara den mur som omgärdat det medeltida Lundagård. Vid samma förundersökning gjordes även en fognedknackning i murverket runt det femte fönstret.
Resultaten från dessa båda förundersökningar samt frågor om metodik och historik rörande byggnaden kommer att diskuteras i detta inlägg.
Kl. 11.50 Christian R. Hemmingsen, vitenskapelig assistent, arkitekt, Institutt for Byggekunst, historie og teknologi, NTNU, Norge
Byggnadsarkeologi – "Att läsa spår". En processuellt autentisk sätt att avläsa spår som finns i våra byggnader.
I samband med mitt diplomarbete med titeln; Arkitektur og håndverk – undersøkelse gjennom materialet tre, vid Institutt for byggekunst, historie og teknologi vid NTNU – Hösten 2005, blev en egendomlig träbearbetningsteknik som kallas för ’sprett-telgjing’ närmare undersökt.
Tekniken lämnar efter sig en yta som känns igen på sitt karaktäristiska fiskbensmönster, utan öppna sår efter bearbetningen.
I Norge hittar vi spår av telgjingen i huvudsak i träbyggnader från medeltiden, tekniken har ansetts inte förekommande i byggnader efter 1537.
Denna teknik, och den "tysta kunskapen" som handverket representerar, sökte vi förståelse för genom fältarbete i Nordvästra-Ryssland – där tekniken har rekonstruerats – och genom en fenomenologisk anpassning till plats och material i landskapet i Balsfjord, Troms i Nord-Norge. Detta gjordes genom att hugga trä i skogen, och genom att "kopiera" en konstruktion som kallas ’stav-line’ med utgångspunkt i ett enkelt redskap, en sprett-telgjingsyxa, som förvärvdes under uppehället i Ryssland.
Tekniken och spåren som tekniken lämnar efter sig kommer förklaras på basis av de erfarenheter som gjordes i samband med diplomarbetet.
Jag vill även ställa frågan om det i äldre tider kan ha existerat en möjlig hantverksutväxling mellan de nordiska länderna och Ryssland genom "pomorhandeln". (En handelsförbindelse mellan pomorerna i Nordväst-Ryssland och folket längs kusten av Nord-Norge, från ca 1740 till 1917). Detta vill jag göra genom att hänvisa till ett isolerat fall där det finns spår efter sprett-telgjings-tekniken, på en brygga vid handelsplatsen Kjerringøy i Nordland, byggd så sent som 1820. Jag kan också hänvisa till nordnorska telgjings-varianter som bl.a. finns i skjelter-byggnader som uppvisar paralleller till sprett-telgjings-tekniken, men som har ett helt annat uttryck, då det gäller ytan.
Kl. 12.20 Lunch i Kunstakademiets arkitektskoles kantin.
Kl. 13.20 Søren Vadstrup, arkitekt, Center for Bygningsbevaring, Danmark
Tårnbytimret – det danska landliga korsvirkeshusets medeltida rötter.
Fyra stolpar från ett 'højremshus' i byn Tårnby på Amager, daterade till 1435, har efter det att huset rivits återanvänts som en knuttimrad bottenram i en brunnskista. När brunnen revs, slängdes timret ner i brunnshållet, därifrån framgrävdes de av arkeologer från Københavns Amtsmuseum 1995. I dag är dessa
kl. 13.55 Mia Geijer, antikvarie, fil. lic. doktorand vid KTH, Arkitekturskolan, Arkitekturhistoria, Sverige
Makten över monumenten – byggnadsarkeologi som gestaltande faktor.
Vasaslotten är en grupp byggnader som sedan lång tid tillbaka betraktas som monument och minnesplatser över viktiga tilldragelser och personer i svensk historia. Vasarenässansen representerar också en viktig etapp i Sveriges byggnadshistoriska utveckling. Under de senaste 150 åren har vasaslotten varit föremål för mer eller mindre genomgripande restaureringar som format de byggnader vi känner i dag.
Det som kännetecknar restaureringen av vasaslotten är att de i hög grad är en del av ett offentligt sanktionerat kollektivt minne. Det har på olika sätt kommit till uttryck vid de genomförda restaureringarna. Faktorer som påverkat gestaltningen är praktiska hänsyn, ekonomiska förutsättningar, historiesyn, konstnärliga och konsthistoriska uppfattningar. Byggandsarkeologins ställning som undersöknings- och dokumentationsmetod i samband med restaureringar har successivt stärkts. Mindre uppmärksammat är det inflytande byggnadsarkeologiska rön har haft vid gestaltningen av de historiska miljöer som vasaslotten utgör.
Ovan th. Borggården på Örebro slott frilades för omputsning i slutet av 1950-talet. Byggnadshistoriska spår som i ett slag förändrade synen på slottets historia kom fram. En spektakulär strid om fasadernas gestaltning följde.
Th. Linköpings slotts äldsta byggnadshistoria var länge okänt. Byggnadsarkeologiska undersökningar under 1920- och 1930-talet vittnade om en medeltida historia som manifesterades i fasaderna. Nya rön gjordes vid ett omfattande byggnadsarkeologiskt forskningsprojekt under 1990-talet. Nya kunskaper för med sig nya valmöjligheter för gestaltning.
Se den resterande delen av lördagsprogrammet här
Konferensen har fått ekonomiskt stöd av
 |
||
Läs mera om, hur man får ekonomiskt stöd. Klicka på logon!